So ends our night - Versionshistorik

Jons polare Nicke: /* Marcher à travers av "So ends our night", av Carl Johan Love Almquist */

2016-09-07T13:30:05Z

Marcher à travers av "So ends our night", av Carl Johan Love Almquist

← Äldre version		Versionen från 7 september 2016 kl. 13.30
Rad 3:		Rad 3:
	==<i>Marcher à travers</i> av "So ends our night", av Carl Johan Love Almquist==		==<i>Marcher à travers</i> av "So ends our night", av Carl Johan Love Almquist==

	En skön torsdagskväll i juli månad anländer artigt mansfolk medelst ångslupen Yngve Frey bryggan i storstadens hamn. De känner sig otvugna, glada och förekommande. Männen strömmar bland borgarklassens hoppfulla och levnadsglada mot ett <i>etablissemant</i> där musik framförs för avnjutning av redigt folk. De unga männen, ledda av glasmästare Tjörnbloms näst äldste son, "Tjöken", vill skickligt instruera andra närvarande karlar och ~~mamselleer~~ huru musik på bästa vis avnjutas. De till vardags förvärvsarbetande unga männen utför raska språng och uppvisar den mest iögonfallande vighet genom att hastigt förflytta sig om varandra i salen. Man lämnar om sänder orkesterlokalen för att bege sig mot andra, dock likaledes fysiskt prövande, göromål. Tjöken utropa nu, under de uppvrida mustascherna, uppmaningar: "Anfäkta, mannar!" ropar han. "Se så, kvicka på nu!" Aftonen lackar mot sent och pugilism utförs mot andra ogifta herrar, som de finner strövandes längs stadens promenadstråk, fördjupade i samtal om några utav de ämnen och frågor som krama på det unga människohjärtat. Så avlöper de unga männens afton.		En skön torsdagskväll i juli månad anländer artigt mansfolk medelst ångslupen Yngve Frey bryggan i storstadens hamn. De känner sig otvugna, glada och förekommande. Männen strömmar bland borgarklassens hoppfulla och levnadsglada mot ett <i>etablissemant</i> där musik framförs för avnjutning av redigt folk. De unga männen, ledda av glasmästare Tjörnbloms näst äldste son, "Tjöken", vill skickligt instruera andra närvarande karlar och mamseller huru musik på bästa vis avnjutas. De till vardags förvärvsarbetande unga männen utför raska språng och uppvisar den mest iögonfallande vighet genom att hastigt förflytta sig om varandra i salen. Man lämnar om sänder orkesterlokalen för att bege sig mot andra, dock likaledes fysiskt prövande, göromål. Tjöken utropa nu, under de uppvrida mustascherna, uppmaningar: "Anfäkta, mannar!" ropar han. "Se så, kvicka på nu!" Aftonen lackar mot sent och pugilism utförs mot andra ogifta herrar, som de finner strövandes längs stadens promenadstråk, fördjupade i samtal om några utav de ämnen och frågor som krama på det unga människohjärtat. Så avlöper de unga männens afton.

	Nu går ännu en vecka mot sitt slut, och de hyggliga giftasmogna ynglingarna samlas åter kring den de utsett till sin magister, den strame och barske Tjöken. De befinner sig på lokal. Tjöken utbrister: "Nu ska vi taga oss något litet att dricka." Glasmästarsonen låter sedan skyndsamt kalla efter skänkljungfrun, som har silkesschalett över hjässan och spets i halsduken: "Låt se—slå upp en tillbringare läskande dryck! Låt det dock inte vara av ett alkoholaktigt slag, för det avstå vi med bestämdhet. Och se till att inte dröja långt vidare, flicka!" De förtära den rekviverade varan, men härefter tycks dessvärre en del av den håg och den raskhet de unga männen gemensamt upparbetat gås förlorad, då intet som är redigt finns att sysselsätta dem. Det lackar mot vesper, och de vill alldeles gärna glädjas i umgänge med varandra och bege sig därför åter ut i den ljumma sommaraftonen. Fast beslutna att påfinna något sådant, som tycks riktigt att göra, promenera de omkring och kommer på torget. De påträffar åter, liksom tidigare i berättelsen, en skock kringströvande köpmannasöner, som tycks dem osnygga och oskickliga. Återigen sysselsätta de sig med vigoriserande övningar, som är av sådant slag, att <i>les flaneurers</i> näsor slås i blod. "Farväl, farväl tills vi råkas!" ropar de över axeln då de skiljs åt. Och så avlöper deras afton.		Nu går ännu en vecka mot sitt slut, och de hyggliga giftasmogna ynglingarna samlas åter kring den de utsett till sin magister, den strame och barske Tjöken. De befinner sig på lokal. Tjöken utbrister: "Nu ska vi taga oss något litet att dricka." Glasmästarsonen låter sedan skyndsamt kalla efter skänkljungfrun, som har silkesschalett över hjässan och spets i halsduken: "Låt se—slå upp en tillbringare läskande dryck! Låt det dock inte vara av ett alkoholaktigt slag, för det avstå vi med bestämdhet. Och se till att inte dröja långt vidare, flicka!" De förtära den rekviverade varan, men härefter tycks dessvärre en del av den håg och den raskhet de unga männen gemensamt upparbetat gås förlorad, då intet som är redigt finns att sysselsätta dem. Det lackar mot vesper, och de vill alldeles gärna glädjas i umgänge med varandra och bege sig därför åter ut i den ljumma sommaraftonen. Fast beslutna att påfinna något sådant, som tycks riktigt att göra, promenera de omkring och kommer på torget. De påträffar åter, liksom tidigare i berättelsen, en skock kringströvande köpmannasöner, som tycks dem osnygga och oskickliga. Återigen sysselsätta de sig med vigoriserande övningar, som är av sådant slag, att <i>les flaneurers</i> näsor slås i blod. "Farväl, farväl tills vi råkas!" ropar de över axeln då de skiljs åt. Och så avlöper deras afton.

Jons polare Nicke: /* Marcher à travers av "So ends our night", av Carl Johan Love Almquist */

2016-09-04T19:59:35Z

Marcher à travers av "So ends our night", av Carl Johan Love Almquist

← Äldre version		Versionen från 4 september 2016 kl. 19.59
Rad 5:		Rad 5:
	En skön torsdagskväll i juli månad anländer artigt mansfolk medelst ångslupen Yngve Frey bryggan i storstadens hamn. De känner sig otvugna, glada och förekommande. Männen strömmar bland borgarklassens hoppfulla och levnadsglada mot ett <i>etablissemant</i> där musik framförs för avnjutning av redigt folk. De unga männen, ledda av glasmästare Tjörnbloms näst äldste son, "Tjöken", vill skickligt instruera andra närvarande karlar och mamselleer huru musik på bästa vis avnjutas. De till vardags förvärvsarbetande unga männen utför raska språng och uppvisar den mest iögonfallande vighet genom att hastigt förflytta sig om varandra i salen. Man lämnar om sänder orkesterlokalen för att bege sig mot andra, dock likaledes fysiskt prövande, göromål. Tjöken utropa nu, under de uppvrida mustascherna, uppmaningar: "Anfäkta, mannar!" ropar han. "Se så, kvicka på nu!" Aftonen lackar mot sent och pugilism utförs mot andra ogifta herrar, som de finner strövandes längs stadens promenadstråk, fördjupade i samtal om några utav de ämnen och frågor som krama på det unga människohjärtat. Så avlöper de unga männens afton.		En skön torsdagskväll i juli månad anländer artigt mansfolk medelst ångslupen Yngve Frey bryggan i storstadens hamn. De känner sig otvugna, glada och förekommande. Männen strömmar bland borgarklassens hoppfulla och levnadsglada mot ett <i>etablissemant</i> där musik framförs för avnjutning av redigt folk. De unga männen, ledda av glasmästare Tjörnbloms näst äldste son, "Tjöken", vill skickligt instruera andra närvarande karlar och mamselleer huru musik på bästa vis avnjutas. De till vardags förvärvsarbetande unga männen utför raska språng och uppvisar den mest iögonfallande vighet genom att hastigt förflytta sig om varandra i salen. Man lämnar om sänder orkesterlokalen för att bege sig mot andra, dock likaledes fysiskt prövande, göromål. Tjöken utropa nu, under de uppvrida mustascherna, uppmaningar: "Anfäkta, mannar!" ropar han. "Se så, kvicka på nu!" Aftonen lackar mot sent och pugilism utförs mot andra ogifta herrar, som de finner strövandes längs stadens promenadstråk, fördjupade i samtal om några utav de ämnen och frågor som krama på det unga människohjärtat. Så avlöper de unga männens afton.

	Nu går ännu en vecka mot sitt slut, och de hyggliga giftasmogna ynglingarna samlas åter kring den de utsett till sin magister, den strame och barske Tjöken. De befinner sig på lokal. Tjöken ~~lösgjör sig ur skaran och~~ utbrister: "Nu ska vi taga oss något litet att dricka." Glasmästarsonen låter sedan skyndsamt kalla efter skänkljungfrun, som har silkesschalett över hjässan och spets i halsduken: "Låt se—slå upp en tillbringare läskande dryck! Låt det dock inte vara av ett alkoholaktigt slag, för det avstå vi med bestämdhet. Och se till att inte dröja långt vidare, flicka!" De förtära den rekviverade varan, men härefter tycks dessvärre en del av den håg och den raskhet de unga männen gemensamt upparbetat gås förlorad, då intet som är redigt finns att sysselsätta dem. Det lackar mot vesper, och de vill alldeles gärna glädjas i umgänge med varandra och bege sig därför åter ut i den ljumma ~~sensommaraftonen~~. Fast beslutna att påfinna något sådant, som tycks riktigt att göra, promenera de omkring och kommer på torget. De påträffar åter, liksom tidigare i berättelsen, en skock köpmannasöner, som tycks dem osnygga och oskickliga. Återigen sysselsätta de sig med vigoriserande övningar, som är av sådant slag, att <i>les flaneurers</i> näsor slås i blod. "Farväl, farväl tills vi råkas!" ropar de över axeln då de skiljs åt. Och så avlöper deras afton.		Nu går ännu en vecka mot sitt slut, och de hyggliga giftasmogna ynglingarna samlas åter kring den de utsett till sin magister, den strame och barske Tjöken. De befinner sig på lokal. Tjöken utbrister: "Nu ska vi taga oss något litet att dricka." Glasmästarsonen låter sedan skyndsamt kalla efter skänkljungfrun, som har silkesschalett över hjässan och spets i halsduken: "Låt se—slå upp en tillbringare läskande dryck! Låt det dock inte vara av ett alkoholaktigt slag, för det avstå vi med bestämdhet. Och se till att inte dröja långt vidare, flicka!" De förtära den rekviverade varan, men härefter tycks dessvärre en del av den håg och den raskhet de unga männen gemensamt upparbetat gås förlorad, då intet som är redigt finns att sysselsätta dem. Det lackar mot vesper, och de vill alldeles gärna glädjas i umgänge med varandra och bege sig därför åter ut i den ljumma sommaraftonen. Fast beslutna att påfinna något sådant, som tycks riktigt att göra, promenera de omkring och kommer på torget. De påträffar åter, liksom tidigare i berättelsen, en skock kringströvande köpmannasöner, som tycks dem osnygga och oskickliga. Återigen sysselsätta de sig med vigoriserande övningar, som är av sådant slag, att <i>les flaneurers</i> näsor slås i blod. "Farväl, farväl tills vi råkas!" ropar de över axeln då de skiljs åt. Och så avlöper deras afton.


	[[Kategori: Musik]][[Kategori: Litteratur]]		[[Kategori: Musik]][[Kategori: Litteratur]]

Jons polare Nicke: /* Marcher à travers av "So ends our night", av Carl Johan Love Almquist */

2016-09-04T19:54:59Z

Marcher à travers av "So ends our night", av Carl Johan Love Almquist

← Äldre version		Versionen från 4 september 2016 kl. 19.54
Rad 5:		Rad 5:
	En skön torsdagskväll i juli månad anländer artigt mansfolk medelst ångslupen Yngve Frey bryggan i storstadens hamn. De känner sig otvugna, glada och förekommande. Männen strömmar bland borgarklassens hoppfulla och levnadsglada mot ett <i>etablissemant</i> där musik framförs för avnjutning av redigt folk. De unga männen, ledda av glasmästare Tjörnbloms näst äldste son, "Tjöken", vill skickligt instruera andra närvarande karlar och mamselleer huru musik på bästa vis avnjutas. De till vardags förvärvsarbetande unga männen utför raska språng och uppvisar den mest iögonfallande vighet genom att hastigt förflytta sig om varandra i salen. Man lämnar om sänder orkesterlokalen för att bege sig mot andra, dock likaledes fysiskt prövande, göromål. Tjöken utropa nu, under de uppvrida mustascherna, uppmaningar: "Anfäkta, mannar!" ropar han. "Se så, kvicka på nu!" Aftonen lackar mot sent och pugilism utförs mot andra ogifta herrar, som de finner strövandes längs stadens promenadstråk, fördjupade i samtal om några utav de ämnen och frågor som krama på det unga människohjärtat. Så avlöper de unga männens afton.		En skön torsdagskväll i juli månad anländer artigt mansfolk medelst ångslupen Yngve Frey bryggan i storstadens hamn. De känner sig otvugna, glada och förekommande. Männen strömmar bland borgarklassens hoppfulla och levnadsglada mot ett <i>etablissemant</i> där musik framförs för avnjutning av redigt folk. De unga männen, ledda av glasmästare Tjörnbloms näst äldste son, "Tjöken", vill skickligt instruera andra närvarande karlar och mamselleer huru musik på bästa vis avnjutas. De till vardags förvärvsarbetande unga männen utför raska språng och uppvisar den mest iögonfallande vighet genom att hastigt förflytta sig om varandra i salen. Man lämnar om sänder orkesterlokalen för att bege sig mot andra, dock likaledes fysiskt prövande, göromål. Tjöken utropa nu, under de uppvrida mustascherna, uppmaningar: "Anfäkta, mannar!" ropar han. "Se så, kvicka på nu!" Aftonen lackar mot sent och pugilism utförs mot andra ogifta herrar, som de finner strövandes längs stadens promenadstråk, fördjupade i samtal om några utav de ämnen och frågor som krama på det unga människohjärtat. Så avlöper de unga männens afton.

	Nu går ännu en vecka mot sitt slut, och de hyggliga giftasmogna ynglingarna samlas åter kring den de utsett till sin magister, den strame och barske Tjöken. De befinner sig på lokal. Tjöken lösgjör sig ur skaran och utbrister: "Nu ska vi taga oss något litet att dricka." Glasmästarsonen låter sedan skyndsamt kalla efter skänkljungfrun, som har silkesschalett över hjässan och spets i halsduken: "Låt se—slå upp en tillbringare läskande dryck! Låt det dock inte vara av ett alkoholaktigt slag, för det avstå vi med bestämdhet. Och se till att inte dröja långt vidare, flicka!" De förtära den ~~reviverade~~ varan, men härefter tycks dessvärre en del av den håg och den raskhet de unga männen gemensamt upparbetat gås förlorad, då intet som är redigt finns att sysselsätta dem. Det lackar mot vesper, och de vill alldeles gärna glädjas i umgänge med varandra och bege sig därför åter ut i den ljumma sensommaraftonen. Fast beslutna att påfinna något sådant, som tycks riktigt att göra, promenera de omkring och kommer på torget. De påträffar åter, liksom tidigare i berättelsen, en skock köpmannasöner, som tycks dem osnygga och oskickliga. Återigen sysselsätta de sig med vigoriserande övningar, som är av sådant slag, att <i>les flaneurers</i> näsor slås i blod. "Farväl, farväl tills vi råkas!" ropar de över axeln då de skiljs åt. Och så avlöper deras afton.		Nu går ännu en vecka mot sitt slut, och de hyggliga giftasmogna ynglingarna samlas åter kring den de utsett till sin magister, den strame och barske Tjöken. De befinner sig på lokal. Tjöken lösgjör sig ur skaran och utbrister: "Nu ska vi taga oss något litet att dricka." Glasmästarsonen låter sedan skyndsamt kalla efter skänkljungfrun, som har silkesschalett över hjässan och spets i halsduken: "Låt se—slå upp en tillbringare läskande dryck! Låt det dock inte vara av ett alkoholaktigt slag, för det avstå vi med bestämdhet. Och se till att inte dröja långt vidare, flicka!" De förtära den rekviverade varan, men härefter tycks dessvärre en del av den håg och den raskhet de unga männen gemensamt upparbetat gås förlorad, då intet som är redigt finns att sysselsätta dem. Det lackar mot vesper, och de vill alldeles gärna glädjas i umgänge med varandra och bege sig därför åter ut i den ljumma sensommaraftonen. Fast beslutna att påfinna något sådant, som tycks riktigt att göra, promenera de omkring och kommer på torget. De påträffar åter, liksom tidigare i berättelsen, en skock köpmannasöner, som tycks dem osnygga och oskickliga. Återigen sysselsätta de sig med vigoriserande övningar, som är av sådant slag, att <i>les flaneurers</i> näsor slås i blod. "Farväl, farväl tills vi råkas!" ropar de över axeln då de skiljs åt. Och så avlöper deras afton.


	[[Kategori: Musik]][[Kategori: Litteratur]]		[[Kategori: Musik]][[Kategori: Litteratur]]

Jons polare Nicke: /* Marcher à travers av "So ends our night", av Carl Johan Love Almquist */

2016-09-04T19:54:03Z

Marcher à travers av "So ends our night", av Carl Johan Love Almquist

← Äldre version		Versionen från 4 september 2016 kl. 19.54
Rad 3:		Rad 3:
	==<i>Marcher à travers</i> av "So ends our night", av Carl Johan Love Almquist==		==<i>Marcher à travers</i> av "So ends our night", av Carl Johan Love Almquist==

	En skön torsdagskväll i juli månad anländer artigt mansfolk medelst ångslupen Yngve ~~Frej~~ bryggan i storstadens hamn. De känner sig otvugna, glada och förekommande. Männen strömmar bland borgarklassens hoppfulla och levnadsglada mot ett <i>etablissemant</i> där musik framförs för avnjutning av redigt folk. De unga männen, ledda av glasmästare Tjörnbloms näst äldste son, "~~Tjåken~~", vill skickligt instruera andra närvarande karlar och mamselleer huru musik på bästa vis avnjutas. De till vardags förvärvsarbetande unga männen utför raska språng och uppvisar den mest iögonfallande vighet genom att hastigt förflytta sig om varandra i salen. Man lämnar om sänder orkesterlokalen för att bege sig mot andra, dock likaledes fysiskt prövande, göromål. ~~Tjåken~~ utropa nu, under de uppvrida mustascherna, uppmaningar: "Anfäkta, mannar!" ropar han. "Se så, kvicka på nu!" Aftonen lackar mot sent och pugilism utförs mot andra ogifta herrar, som de finner strövandes längs stadens promenadstråk, fördjupade i samtal om några utav de ämnen och frågor som krama på det unga människohjärtat. Så avlöper de unga männens afton.		En skön torsdagskväll i juli månad anländer artigt mansfolk medelst ångslupen Yngve Frey bryggan i storstadens hamn. De känner sig otvugna, glada och förekommande. Männen strömmar bland borgarklassens hoppfulla och levnadsglada mot ett <i>etablissemant</i> där musik framförs för avnjutning av redigt folk. De unga männen, ledda av glasmästare Tjörnbloms näst äldste son, "Tjöken", vill skickligt instruera andra närvarande karlar och mamselleer huru musik på bästa vis avnjutas. De till vardags förvärvsarbetande unga männen utför raska språng och uppvisar den mest iögonfallande vighet genom att hastigt förflytta sig om varandra i salen. Man lämnar om sänder orkesterlokalen för att bege sig mot andra, dock likaledes fysiskt prövande, göromål. Tjöken utropa nu, under de uppvrida mustascherna, uppmaningar: "Anfäkta, mannar!" ropar han. "Se så, kvicka på nu!" Aftonen lackar mot sent och pugilism utförs mot andra ogifta herrar, som de finner strövandes längs stadens promenadstråk, fördjupade i samtal om några utav de ämnen och frågor som krama på det unga människohjärtat. Så avlöper de unga männens afton.

	Nu går ännu en vecka mot sitt slut, och de hyggliga giftasmogna ynglingarna samlas åter kring den de utsett till sin magister, den strame och barske ~~Tjåken~~. De befinner sig på lokal. ~~Tjåken~~ lösgjör sig ur skaran och utbrister: "Nu ska vi taga oss något litet att dricka." Glasmästarsonen låter sedan skyndsamt kalla efter skänkljungfrun, som har silkesschalett över hjässan och spets i halsduken: "Låt se—slå upp en tillbringare läskande dryck! Låt det dock inte vara av ett alkoholaktigt slag, för det avstå vi med bestämdhet. Och se till att inte dröja långt vidare, flicka!" De förtära den reviverade varan, men härefter tycks dessvärre en del av den håg och den raskhet de unga männen gemensamt upparbetat gås förlorad, då intet som ~~tycks~~ redigt finns att sysselsätta dem. Det lackar mot vesper, och de vill alldeles gärna glädjas i umgänge med varandra och bege sig därför åter ut i den ljumma sensommaraftonen. Fast beslutna att påfinna något sådant, som tycks riktigt att göra, ~~promenerar de~~ de omkring och kommer på torget. De påträffar åter, liksom tidigare i berättelsen, en skock köpmannasöner som tycks dem osnygga. Återigen ~~sysselsätter~~ de sig med vigoriserande ~~kampövningar~~. "Farväl, farväl tills vi råkas!" ropar de över axeln då de skiljs åt. Och så avlöper deras ~~aftonen~~.		Nu går ännu en vecka mot sitt slut, och de hyggliga giftasmogna ynglingarna samlas åter kring den de utsett till sin magister, den strame och barske Tjöken. De befinner sig på lokal. Tjöken lösgjör sig ur skaran och utbrister: "Nu ska vi taga oss något litet att dricka." Glasmästarsonen låter sedan skyndsamt kalla efter skänkljungfrun, som har silkesschalett över hjässan och spets i halsduken: "Låt se—slå upp en tillbringare läskande dryck! Låt det dock inte vara av ett alkoholaktigt slag, för det avstå vi med bestämdhet. Och se till att inte dröja långt vidare, flicka!" De förtära den reviverade varan, men härefter tycks dessvärre en del av den håg och den raskhet de unga männen gemensamt upparbetat gås förlorad, då intet som är redigt finns att sysselsätta dem. Det lackar mot vesper, och de vill alldeles gärna glädjas i umgänge med varandra och bege sig därför åter ut i den ljumma sensommaraftonen. Fast beslutna att påfinna något sådant, som tycks riktigt att göra, promenera de omkring och kommer på torget. De påträffar åter, liksom tidigare i berättelsen, en skock köpmannasöner, som tycks dem osnygga och oskickliga. Återigen sysselsätta de sig med vigoriserande övningar, som är av sådant slag, att <i>les flaneurers</i> näsor slås i blod. "Farväl, farväl tills vi råkas!" ropar de över axeln då de skiljs åt. Och så avlöper deras afton.


	[[Kategori: Musik]][[Kategori: Litteratur]]		[[Kategori: Musik]][[Kategori: Litteratur]]

Jons polare Nicke den 3 september 2016 kl. 10.37

2016-09-03T10:37:26Z

← Äldre version		Versionen från 3 september 2016 kl. 10.37
Rad 5:		Rad 5:
	En skön torsdagskväll i juli månad anländer artigt mansfolk medelst ångslupen Yngve Frej bryggan i storstadens hamn. De känner sig otvugna, glada och förekommande. Männen strömmar bland borgarklassens hoppfulla och levnadsglada mot ett <i>etablissemant</i> där musik framförs för avnjutning av redigt folk. De unga männen, ledda av glasmästare Tjörnbloms näst äldste son, "Tjåken", vill skickligt instruera andra närvarande karlar och mamselleer huru musik på bästa vis avnjutas. De till vardags förvärvsarbetande unga männen utför raska språng och uppvisar den mest iögonfallande vighet genom att hastigt förflytta sig om varandra i salen. Man lämnar om sänder orkesterlokalen för att bege sig mot andra, dock likaledes fysiskt prövande, göromål. Tjåken utropa nu, under de uppvrida mustascherna, uppmaningar: "Anfäkta, mannar!" ropar han. "Se så, kvicka på nu!" Aftonen lackar mot sent och pugilism utförs mot andra ogifta herrar, som de finner strövandes längs stadens promenadstråk, fördjupade i samtal om några utav de ämnen och frågor som krama på det unga människohjärtat. Så avlöper de unga männens afton.		En skön torsdagskväll i juli månad anländer artigt mansfolk medelst ångslupen Yngve Frej bryggan i storstadens hamn. De känner sig otvugna, glada och förekommande. Männen strömmar bland borgarklassens hoppfulla och levnadsglada mot ett <i>etablissemant</i> där musik framförs för avnjutning av redigt folk. De unga männen, ledda av glasmästare Tjörnbloms näst äldste son, "Tjåken", vill skickligt instruera andra närvarande karlar och mamselleer huru musik på bästa vis avnjutas. De till vardags förvärvsarbetande unga männen utför raska språng och uppvisar den mest iögonfallande vighet genom att hastigt förflytta sig om varandra i salen. Man lämnar om sänder orkesterlokalen för att bege sig mot andra, dock likaledes fysiskt prövande, göromål. Tjåken utropa nu, under de uppvrida mustascherna, uppmaningar: "Anfäkta, mannar!" ropar han. "Se så, kvicka på nu!" Aftonen lackar mot sent och pugilism utförs mot andra ogifta herrar, som de finner strövandes längs stadens promenadstråk, fördjupade i samtal om några utav de ämnen och frågor som krama på det unga människohjärtat. Så avlöper de unga männens afton.

	Nu går ännu en vecka mot sitt slut, och de hyggliga giftasmogna ynglingarna samlas åter kring den de utsett till sin magister, den strame och barske Tjåken. De befinner sig på lokal. Tjåken lösgjör sig ur skaran och utbrister: "Nu ska vi taga oss något litet att dricka." Glasmästarsonen låter sedan skyndsamt kalla efter skänkljungfrun, som har silkesschalett över hjässan och spets i halsduken: "Låt se—slå upp en tillbringare läskande dryck! Låt det dock inte vara av ett alkoholaktigt slag, för det avstå vi med bestämdhet. Och se till att inte dröja långt vidare, flicka!" ~~Härefter~~ tycks en del av den raskhet de unga männen gemensamt upparbetat gås förlorad, då intet som tycks redigt finns att sysselsätta dem. Det lackar mot vesper, och de vill alldeles gärna glädjas i umgänge med varandra och bege sig därför åter ut i den ljumma sensommaraftonen. Fast beslutna att påfinna något sådant, som tycks riktigt att göra, promenerar de de omkring och kommer på torget. De påträffar åter, liksom tidigare i berättelsen, en skock köpmannasöner som tycks dem osnygga. Återigen sysselsätter de sig med vigoriserande kampövningar. "Farväl, farväl tills vi råkas!" ropar de över axeln då de skiljs åt. Och så avlöper deras aftonen.		Nu går ännu en vecka mot sitt slut, och de hyggliga giftasmogna ynglingarna samlas åter kring den de utsett till sin magister, den strame och barske Tjåken. De befinner sig på lokal. Tjåken lösgjör sig ur skaran och utbrister: "Nu ska vi taga oss något litet att dricka." Glasmästarsonen låter sedan skyndsamt kalla efter skänkljungfrun, som har silkesschalett över hjässan och spets i halsduken: "Låt se—slå upp en tillbringare läskande dryck! Låt det dock inte vara av ett alkoholaktigt slag, för det avstå vi med bestämdhet. Och se till att inte dröja långt vidare, flicka!" De förtära den reviverade varan, men härefter tycks dessvärre en del av den håg och den raskhet de unga männen gemensamt upparbetat gås förlorad, då intet som tycks redigt finns att sysselsätta dem. Det lackar mot vesper, och de vill alldeles gärna glädjas i umgänge med varandra och bege sig därför åter ut i den ljumma sensommaraftonen. Fast beslutna att påfinna något sådant, som tycks riktigt att göra, promenerar de de omkring och kommer på torget. De påträffar åter, liksom tidigare i berättelsen, en skock köpmannasöner som tycks dem osnygga. Återigen sysselsätter de sig med vigoriserande kampövningar. "Farväl, farväl tills vi råkas!" ropar de över axeln då de skiljs åt. Och så avlöper deras aftonen.


	[[Kategori: Musik]][[Kategori: Litteratur]]		[[Kategori: Musik]][[Kategori: Litteratur]]

Jons polare Nicke den 3 september 2016 kl. 10.35

2016-09-03T10:35:51Z

← Äldre version		Versionen från 3 september 2016 kl. 10.35
Rad 5:		Rad 5:
	En skön torsdagskväll i juli månad anländer artigt mansfolk medelst ångslupen Yngve Frej bryggan i storstadens hamn. De känner sig otvugna, glada och förekommande. Männen strömmar bland borgarklassens hoppfulla och levnadsglada mot ett <i>etablissemant</i> där musik framförs för avnjutning av redigt folk. De unga männen, ledda av glasmästare Tjörnbloms näst äldste son, "Tjåken", vill skickligt instruera andra närvarande karlar och mamselleer huru musik på bästa vis avnjutas. De till vardags förvärvsarbetande unga männen utför raska språng och uppvisar den mest iögonfallande vighet genom att hastigt förflytta sig om varandra i salen. Man lämnar om sänder orkesterlokalen för att bege sig mot andra, dock likaledes fysiskt prövande, göromål. Tjåken utropa nu, under de uppvrida mustascherna, uppmaningar: "Anfäkta, mannar!" ropar han. "Se så, kvicka på nu!" Aftonen lackar mot sent och pugilism utförs mot andra ogifta herrar, som de finner strövandes längs stadens promenadstråk, fördjupade i samtal om några utav de ämnen och frågor som krama på det unga människohjärtat. Så avlöper de unga männens afton.		En skön torsdagskväll i juli månad anländer artigt mansfolk medelst ångslupen Yngve Frej bryggan i storstadens hamn. De känner sig otvugna, glada och förekommande. Männen strömmar bland borgarklassens hoppfulla och levnadsglada mot ett <i>etablissemant</i> där musik framförs för avnjutning av redigt folk. De unga männen, ledda av glasmästare Tjörnbloms näst äldste son, "Tjåken", vill skickligt instruera andra närvarande karlar och mamselleer huru musik på bästa vis avnjutas. De till vardags förvärvsarbetande unga männen utför raska språng och uppvisar den mest iögonfallande vighet genom att hastigt förflytta sig om varandra i salen. Man lämnar om sänder orkesterlokalen för att bege sig mot andra, dock likaledes fysiskt prövande, göromål. Tjåken utropa nu, under de uppvrida mustascherna, uppmaningar: "Anfäkta, mannar!" ropar han. "Se så, kvicka på nu!" Aftonen lackar mot sent och pugilism utförs mot andra ogifta herrar, som de finner strövandes längs stadens promenadstråk, fördjupade i samtal om några utav de ämnen och frågor som krama på det unga människohjärtat. Så avlöper de unga männens afton.

	Nu går ännu en vecka mot sitt slut, och de hyggliga giftasmogna ynglingarna samlas åter kring den de utsett till sin magister, den strame och barske Tjåken. De befinner sig på lokal. Tjåken lösgjör sig ur skaran och utbrister: "Nu ska vi taga oss något litet att dricka." Glasmästarsonen låter sedan skyndsamt kalla efter skänkljungfrun, som har silkesschalett över hjässan och spets i halsduken: "Låt se—slå upp en tillbringare läskande dryck! Låt det dock inte vara av ett alkoholaktigt slag, för det avstå vi med bestämdhet. Och se till att inte dröja långt vidare, flicka!" Härefter tycks en del av den raskhet de unga männen gemensamt upparbetat gås förlorad, då intet som tycks redigt finns att sysselsätta dem. Det lackar mot vesper, och de vill alldeles gärna glädjas i umgänge med varandra och bege sig därför åter ut i den ljumma sensommaraftonen. De går i bodar, ty än har handelsfolket inte bommat igen dessa, och åser de varor som tillhandahålls: vacka skrin av glas med underlagt kulört papper, dessutom lyktor och lantärnor, små speglar, plockgods, lärfter, näsdukar och någon vävnad. Fast beslutna att påfinna något sådant, som tycks riktigt att göra, promenerar de de omkring och kommer på torget. De påträffar åter, liksom tidigare i berättelsen, en skock köpmannasöner som tycks dem osnygga. Återigen sysselsätter de sig med vigoriserande kampövningar. "Farväl, farväl tills vi råkas!" ropar de över axeln då de skiljs åt. Och så avlöper deras aftonen.		Nu går ännu en vecka mot sitt slut, och de hyggliga giftasmogna ynglingarna samlas åter kring den de utsett till sin magister, den strame och barske Tjåken. De befinner sig på lokal. Tjåken lösgjör sig ur skaran och utbrister: "Nu ska vi taga oss något litet att dricka." Glasmästarsonen låter sedan skyndsamt kalla efter skänkljungfrun, som har silkesschalett över hjässan och spets i halsduken: "Låt se—slå upp en tillbringare läskande dryck! Låt det dock inte vara av ett alkoholaktigt slag, för det avstå vi med bestämdhet. Och se till att inte dröja långt vidare, flicka!" Härefter tycks en del av den raskhet de unga männen gemensamt upparbetat gås förlorad, då intet som tycks redigt finns att sysselsätta dem. Det lackar mot vesper, och de vill alldeles gärna glädjas i umgänge med varandra och bege sig därför åter ut i den ljumma sensommaraftonen. Fast beslutna att påfinna något sådant, som tycks riktigt att göra, promenerar de de omkring och kommer på torget. De påträffar åter, liksom tidigare i berättelsen, en skock köpmannasöner som tycks dem osnygga. Återigen sysselsätter de sig med vigoriserande kampövningar. "Farväl, farväl tills vi råkas!" ropar de över axeln då de skiljs åt. Och så avlöper deras aftonen.


	[[Kategori: Musik]][[Kategori: Litteratur]]		[[Kategori: Musik]][[Kategori: Litteratur]]

Jons polare Nicke den 2 september 2016 kl. 19.39

2016-09-02T19:39:42Z

← Äldre version		Versionen från 2 september 2016 kl. 19.39
Rad 3:		Rad 3:
	==<i>Marcher à travers</i> av "So ends our night", av Carl Johan Love Almquist==		==<i>Marcher à travers</i> av "So ends our night", av Carl Johan Love Almquist==

	En skön torsdagskväll i juli månad anländer artigt mansfolk medelst ångslupen Yngve Frej bryggan i storstadens hamn. De känner sig otvugna, glada och förekommande. Männen strömmar bland borgarklassens hoppfulla och levnadsglada mot ett <i>etablissemant</i> där musik framförs för avnjutning av redigt folk. De unga männen, ledda av ~~junker~~ "Tjåken", vill skickligt instruera andra närvarande karlar och mamselleer huru musik på bästa vis avnjutas. De till vardags förvärvsarbetande unga männen utför raska språng och uppvisar den mest iögonfallande vighet genom att hastigt förflytta sig om varandra i salen. Man lämnar om sänder orkesterlokalen för att bege sig mot andra, dock likaledes fysiskt prövande, göromål. Tjåken utropa nu, under de uppvrida mustascherna, uppmaningar: "Anfäkta, mannar!" ropar han. "Se så, kvicka på nu!" Aftonen lackar mot sent och pugilism utförs mot andra ogifta herrar, som de finner strövandes längs stadens promenadstråk, fördjupade i samtal om några utav de ämnen och frågor som krama på det unga människohjärtat. Så avlöper de unga männens afton.		En skön torsdagskväll i juli månad anländer artigt mansfolk medelst ångslupen Yngve Frej bryggan i storstadens hamn. De känner sig otvugna, glada och förekommande. Männen strömmar bland borgarklassens hoppfulla och levnadsglada mot ett <i>etablissemant</i> där musik framförs för avnjutning av redigt folk. De unga männen, ledda av glasmästare Tjörnbloms näst äldste son, "Tjåken", vill skickligt instruera andra närvarande karlar och mamselleer huru musik på bästa vis avnjutas. De till vardags förvärvsarbetande unga männen utför raska språng och uppvisar den mest iögonfallande vighet genom att hastigt förflytta sig om varandra i salen. Man lämnar om sänder orkesterlokalen för att bege sig mot andra, dock likaledes fysiskt prövande, göromål. Tjåken utropa nu, under de uppvrida mustascherna, uppmaningar: "Anfäkta, mannar!" ropar han. "Se så, kvicka på nu!" Aftonen lackar mot sent och pugilism utförs mot andra ogifta herrar, som de finner strövandes längs stadens promenadstråk, fördjupade i samtal om några utav de ämnen och frågor som krama på det unga människohjärtat. Så avlöper de unga männens afton.

	Nu går ännu en vecka mot sitt slut, och de hyggliga giftasmogna ynglingarna samlas åter kring den de utsett till sin magister, den strame och barske Tjåken. De befinner sig på lokal. Tjåken lösgjör sig ur skaran och utbrister: "Nu ska vi taga oss något litet att dricka." Glasmästarsonen låter sedan skyndsamt kalla efter skänkljungfrun, som har silkesschalett över hjässan och spets i halsduken: "Låt se—slå upp en tillbringare läskande dryck! Låt det dock inte vara av ett alkoholaktigt slag, för det avstå vi med bestämdhet. Och se till att inte dröja långt vidare, flicka!" Härefter tycks en del av den raskhet de unga männen gemensamt upparbetat gås förlorad, då intet som tycks redigt finns att sysselsätta dem. Det lackar mot vesper, och de vill alldeles gärna glädjas i umgänge med varandra och bege sig därför åter ut i den ljumma sensommaraftonen. De går i bodar, ty än har handelsfolket inte bommat igen dessa, och åser de varor som tillhandahålls: vacka skrin av glas med underlagt kulört papper, dessutom lyktor och lantärnor, små speglar, plockgods, lärfter, näsdukar och någon vävnad. Fast beslutna att påfinna något sådant, som tycks riktigt att göra, promenerar de de omkring och kommer på torget. De påträffar åter, liksom tidigare i berättelsen, en skock köpmannasöner som tycks dem osnygga. Återigen sysselsätter de sig med vigoriserande kampövningar. "Farväl, farväl tills vi råkas!" ropar de över axeln då de skiljs åt. Och så avlöper deras aftonen.		Nu går ännu en vecka mot sitt slut, och de hyggliga giftasmogna ynglingarna samlas åter kring den de utsett till sin magister, den strame och barske Tjåken. De befinner sig på lokal. Tjåken lösgjör sig ur skaran och utbrister: "Nu ska vi taga oss något litet att dricka." Glasmästarsonen låter sedan skyndsamt kalla efter skänkljungfrun, som har silkesschalett över hjässan och spets i halsduken: "Låt se—slå upp en tillbringare läskande dryck! Låt det dock inte vara av ett alkoholaktigt slag, för det avstå vi med bestämdhet. Och se till att inte dröja långt vidare, flicka!" Härefter tycks en del av den raskhet de unga männen gemensamt upparbetat gås förlorad, då intet som tycks redigt finns att sysselsätta dem. Det lackar mot vesper, och de vill alldeles gärna glädjas i umgänge med varandra och bege sig därför åter ut i den ljumma sensommaraftonen. De går i bodar, ty än har handelsfolket inte bommat igen dessa, och åser de varor som tillhandahålls: vacka skrin av glas med underlagt kulört papper, dessutom lyktor och lantärnor, små speglar, plockgods, lärfter, näsdukar och någon vävnad. Fast beslutna att påfinna något sådant, som tycks riktigt att göra, promenerar de de omkring och kommer på torget. De påträffar åter, liksom tidigare i berättelsen, en skock köpmannasöner som tycks dem osnygga. Återigen sysselsätter de sig med vigoriserande kampövningar. "Farväl, farväl tills vi råkas!" ropar de över axeln då de skiljs åt. Och så avlöper deras aftonen.

Jons polare Nicke den 2 september 2016 kl. 19.34

2016-09-02T19:34:17Z

← Äldre version		Versionen från 2 september 2016 kl. 19.34
Rad 5:		Rad 5:
	En skön torsdagskväll i juli månad anländer artigt mansfolk medelst ångslupen Yngve Frej bryggan i storstadens hamn. De känner sig otvugna, glada och förekommande. Männen strömmar bland borgarklassens hoppfulla och levnadsglada mot ett <i>etablissemant</i> där musik framförs för avnjutning av redigt folk. De unga männen, ledda av junker "Tjåken", vill skickligt instruera andra närvarande karlar och mamselleer huru musik på bästa vis avnjutas. De till vardags förvärvsarbetande unga männen utför raska språng och uppvisar den mest iögonfallande vighet genom att hastigt förflytta sig om varandra i salen. Man lämnar om sänder orkesterlokalen för att bege sig mot andra, dock likaledes fysiskt prövande, göromål. Tjåken utropa nu, under de uppvrida mustascherna, uppmaningar: "Anfäkta, mannar!" ropar han. "Se så, kvicka på nu!" Aftonen lackar mot sent och pugilism utförs mot andra ogifta herrar, som de finner strövandes längs stadens promenadstråk, fördjupade i samtal om några utav de ämnen och frågor som krama på det unga människohjärtat. Så avlöper de unga männens afton.		En skön torsdagskväll i juli månad anländer artigt mansfolk medelst ångslupen Yngve Frej bryggan i storstadens hamn. De känner sig otvugna, glada och förekommande. Männen strömmar bland borgarklassens hoppfulla och levnadsglada mot ett <i>etablissemant</i> där musik framförs för avnjutning av redigt folk. De unga männen, ledda av junker "Tjåken", vill skickligt instruera andra närvarande karlar och mamselleer huru musik på bästa vis avnjutas. De till vardags förvärvsarbetande unga männen utför raska språng och uppvisar den mest iögonfallande vighet genom att hastigt förflytta sig om varandra i salen. Man lämnar om sänder orkesterlokalen för att bege sig mot andra, dock likaledes fysiskt prövande, göromål. Tjåken utropa nu, under de uppvrida mustascherna, uppmaningar: "Anfäkta, mannar!" ropar han. "Se så, kvicka på nu!" Aftonen lackar mot sent och pugilism utförs mot andra ogifta herrar, som de finner strövandes längs stadens promenadstråk, fördjupade i samtal om några utav de ämnen och frågor som krama på det unga människohjärtat. Så avlöper de unga männens afton.

	Nu går ännu en vecka mot sitt slut, och de hyggliga giftasmogna ynglingarna samlas åter kring den de utsett till sin magister, den strame och barske Tjåken. De befinner sig på lokal. Tjåken lösgjör sig ur skaran och utbrister: "Nu ska vi taga oss något litet att dricka." Glasmästarsonen låter sedan skyndsamt kalla efter skänkljungfrun, som har silkesschalett över hjässan och spets i halsduken: "Låt se—slå upp en tillbringare läskande dryck! Låt det dock inte vara av ett alkoholaktigt slag, för det avstå vi med bestämdhet. Och se till att inte dröja långt vidare, flicka!" Härefter tycks en del av den raskhet de unga männen gemensamt upparbetat gås förlorad, då intet som tycks redigt finns att sysselsätta dem. Det lackar mot vesper, och de vill alldeles gärna glädjas i umgänge med varandra och bege sig därför åter ut i den ljumma sensommaraftonen. De går i bodar, ty än har handelsfolket inte bommat igen dessa, och åser de varor som tillhandahålls: vacka skrin av glas med underlagt kulört papper, dessutom lyktor och lantärnor, små speglar, plockgods, lärfter, näsdukar och någon vävnad. Fast beslutna att påfinna något sådant, som tycks riktigt att göra, ~~promenerarde~~ de omkring och kommer på torget. De påträffar åter, liksom tidigare i berättelsen, en skock köpmannasöner som de tycks dem osnygga. Återigen sysselsätter de sig med vigoriserande kampövningar. "Farväl, farväl tills vi råkas!" ropar de över axeln då de skiljs åt. Och så avlöper deras aftonen.		Nu går ännu en vecka mot sitt slut, och de hyggliga giftasmogna ynglingarna samlas åter kring den de utsett till sin magister, den strame och barske Tjåken. De befinner sig på lokal. Tjåken lösgjör sig ur skaran och utbrister: "Nu ska vi taga oss något litet att dricka." Glasmästarsonen låter sedan skyndsamt kalla efter skänkljungfrun, som har silkesschalett över hjässan och spets i halsduken: "Låt se—slå upp en tillbringare läskande dryck! Låt det dock inte vara av ett alkoholaktigt slag, för det avstå vi med bestämdhet. Och se till att inte dröja långt vidare, flicka!" Härefter tycks en del av den raskhet de unga männen gemensamt upparbetat gås förlorad, då intet som tycks redigt finns att sysselsätta dem. Det lackar mot vesper, och de vill alldeles gärna glädjas i umgänge med varandra och bege sig därför åter ut i den ljumma sensommaraftonen. De går i bodar, ty än har handelsfolket inte bommat igen dessa, och åser de varor som tillhandahålls: vacka skrin av glas med underlagt kulört papper, dessutom lyktor och lantärnor, små speglar, plockgods, lärfter, näsdukar och någon vävnad. Fast beslutna att påfinna något sådant, som tycks riktigt att göra, promenerar de de omkring och kommer på torget. De påträffar åter, liksom tidigare i berättelsen, en skock köpmannasöner som tycks dem osnygga. Återigen sysselsätter de sig med vigoriserande kampövningar. "Farväl, farväl tills vi råkas!" ropar de över axeln då de skiljs åt. Och så avlöper deras aftonen.


	[[Kategori: Musik]][[Kategori: Litteratur]]		[[Kategori: Musik]][[Kategori: Litteratur]]

Jons polare Nicke den 2 september 2016 kl. 19.33

2016-09-02T19:33:43Z

← Äldre version		Versionen från 2 september 2016 kl. 19.33
Rad 5:		Rad 5:
	En skön torsdagskväll i juli månad anländer artigt mansfolk medelst ångslupen Yngve Frej bryggan i storstadens hamn. De känner sig otvugna, glada och förekommande. Männen strömmar bland borgarklassens hoppfulla och levnadsglada mot ett <i>etablissemant</i> där musik framförs för avnjutning av redigt folk. De unga männen, ledda av junker "Tjåken", vill skickligt instruera andra närvarande karlar och mamselleer huru musik på bästa vis avnjutas. De till vardags förvärvsarbetande unga männen utför raska språng och uppvisar den mest iögonfallande vighet genom att hastigt förflytta sig om varandra i salen. Man lämnar om sänder orkesterlokalen för att bege sig mot andra, dock likaledes fysiskt prövande, göromål. Tjåken utropa nu, under de uppvrida mustascherna, uppmaningar: "Anfäkta, mannar!" ropar han. "Se så, kvicka på nu!" Aftonen lackar mot sent och pugilism utförs mot andra ogifta herrar, som de finner strövandes längs stadens promenadstråk, fördjupade i samtal om några utav de ämnen och frågor som krama på det unga människohjärtat. Så avlöper de unga männens afton.		En skön torsdagskväll i juli månad anländer artigt mansfolk medelst ångslupen Yngve Frej bryggan i storstadens hamn. De känner sig otvugna, glada och förekommande. Männen strömmar bland borgarklassens hoppfulla och levnadsglada mot ett <i>etablissemant</i> där musik framförs för avnjutning av redigt folk. De unga männen, ledda av junker "Tjåken", vill skickligt instruera andra närvarande karlar och mamselleer huru musik på bästa vis avnjutas. De till vardags förvärvsarbetande unga männen utför raska språng och uppvisar den mest iögonfallande vighet genom att hastigt förflytta sig om varandra i salen. Man lämnar om sänder orkesterlokalen för att bege sig mot andra, dock likaledes fysiskt prövande, göromål. Tjåken utropa nu, under de uppvrida mustascherna, uppmaningar: "Anfäkta, mannar!" ropar han. "Se så, kvicka på nu!" Aftonen lackar mot sent och pugilism utförs mot andra ogifta herrar, som de finner strövandes längs stadens promenadstråk, fördjupade i samtal om några utav de ämnen och frågor som krama på det unga människohjärtat. Så avlöper de unga männens afton.

	Nu går ännu en vecka mot sitt slut, och de hyggliga giftasmogna ynglingarna samlas åter kring den de utsett till sin magister, den strame och barske Tjåken. De befinner sig på lokal. Tjåken lösgjör sig ur skaran och utbrister: "Nu ska vi taga oss något litet att dricka." Glasmästarsonen låter sedan skyndsamt kalla efter skänkljungfrun, som har silkesschalett över hjässan och spets i halsduken: "Låt se—slå upp en tillbringare läskande dryck! Låt det dock inte vara av ett alkoholaktigt slag, för det avstå vi med bestämdhet. Och se till att inte dröja långt vidare, flicka!" Härefter tycks en del av den raskhet de unga männen gemensamt upparbetat gås förlorad, då intet som tycks redigt finns att sysselsätta dem. De vill alldeles gärna glädjas i umgänge med varandra och bege sig därför åter ut i den ljumma ~~sensommarnatten~~, ~~fast~~ beslutna att påfinna något sådant, som tycks riktigt att göra. De påträffar åter, liksom tidigare i berättelsen, en skock köpmannasöner som ~~flaneurerar, över ett centralt beläget torg den här gången, och återigen~~ sysselsätter de sig med vigoriserande kampövningar. "Farväl, farväl tills vi råkas!" ropar de över axeln då de skiljs åt. Och så avlöper deras aftonen.		Nu går ännu en vecka mot sitt slut, och de hyggliga giftasmogna ynglingarna samlas åter kring den de utsett till sin magister, den strame och barske Tjåken. De befinner sig på lokal. Tjåken lösgjör sig ur skaran och utbrister: "Nu ska vi taga oss något litet att dricka." Glasmästarsonen låter sedan skyndsamt kalla efter skänkljungfrun, som har silkesschalett över hjässan och spets i halsduken: "Låt se—slå upp en tillbringare läskande dryck! Låt det dock inte vara av ett alkoholaktigt slag, för det avstå vi med bestämdhet. Och se till att inte dröja långt vidare, flicka!" Härefter tycks en del av den raskhet de unga männen gemensamt upparbetat gås förlorad, då intet som tycks redigt finns att sysselsätta dem. Det lackar mot vesper, och de vill alldeles gärna glädjas i umgänge med varandra och bege sig därför åter ut i den ljumma sensommaraftonen. De går i bodar, ty än har handelsfolket inte bommat igen dessa, och åser de varor som tillhandahålls: vacka skrin av glas med underlagt kulört papper, dessutom lyktor och lantärnor, små speglar, plockgods, lärfter, näsdukar och någon vävnad. Fast beslutna att påfinna något sådant, som tycks riktigt att göra, promenerarde de omkring och kommer på torget. De påträffar åter, liksom tidigare i berättelsen, en skock köpmannasöner som de tycks dem osnygga. Återigen sysselsätter de sig med vigoriserande kampövningar. "Farväl, farväl tills vi råkas!" ropar de över axeln då de skiljs åt. Och så avlöper deras aftonen.


	[[Kategori: Musik]][[Kategori: Litteratur]]		[[Kategori: Musik]][[Kategori: Litteratur]]

Jons polare Nicke den 2 september 2016 kl. 19.15

2016-09-02T19:15:07Z

← Äldre version		Versionen från 2 september 2016 kl. 19.15
Rad 5:		Rad 5:
	En skön torsdagskväll i juli månad anländer artigt mansfolk medelst ångslupen Yngve Frej bryggan i storstadens hamn. De känner sig otvugna, glada och förekommande. Männen strömmar bland borgarklassens hoppfulla och levnadsglada mot ett <i>etablissemant</i> där musik framförs för avnjutning av redigt folk. De unga männen, ledda av junker "Tjåken", vill skickligt instruera andra närvarande karlar och mamselleer huru musik på bästa vis avnjutas. De till vardags förvärvsarbetande unga männen utför raska språng och uppvisar den mest iögonfallande vighet genom att hastigt förflytta sig om varandra i salen. Man lämnar om sänder orkesterlokalen för att bege sig mot andra, dock likaledes fysiskt prövande, göromål. Tjåken utropa nu, under de uppvrida mustascherna, uppmaningar: "Anfäkta, mannar!" ropar han. "Se så, kvicka på nu!" Aftonen lackar mot sent och pugilism utförs mot andra ogifta herrar, som de finner strövandes längs stadens promenadstråk, fördjupade i samtal om några utav de ämnen och frågor som krama på det unga människohjärtat. Så avlöper de unga männens afton.		En skön torsdagskväll i juli månad anländer artigt mansfolk medelst ångslupen Yngve Frej bryggan i storstadens hamn. De känner sig otvugna, glada och förekommande. Männen strömmar bland borgarklassens hoppfulla och levnadsglada mot ett <i>etablissemant</i> där musik framförs för avnjutning av redigt folk. De unga männen, ledda av junker "Tjåken", vill skickligt instruera andra närvarande karlar och mamselleer huru musik på bästa vis avnjutas. De till vardags förvärvsarbetande unga männen utför raska språng och uppvisar den mest iögonfallande vighet genom att hastigt förflytta sig om varandra i salen. Man lämnar om sänder orkesterlokalen för att bege sig mot andra, dock likaledes fysiskt prövande, göromål. Tjåken utropa nu, under de uppvrida mustascherna, uppmaningar: "Anfäkta, mannar!" ropar han. "Se så, kvicka på nu!" Aftonen lackar mot sent och pugilism utförs mot andra ogifta herrar, som de finner strövandes längs stadens promenadstråk, fördjupade i samtal om några utav de ämnen och frågor som krama på det unga människohjärtat. Så avlöper de unga männens afton.

	Nu går ännu en vecka mot sitt slut, och de hyggliga giftasmogna ynglingarna samlas åter kring den de utsett till sin magister, den strame och barske Tjåken. De befinner sig på lokal, och ~~ropa åt~~ skänkljungfrun ~~- med~~ silkesschalett över hjässan och ~~med~~ spets i halsduken: "Låt se—slå upp en tillbringare läskande dryck! Låt det dock inte vara av ett alkoholaktigt slag, för det avstå vi! Och se till att inte dröja långt vidare, flicka!" Härefter tycks en del av den raskhet de unga männen gemensamt upparbetat gås förlorad, då intet som tycks redigt finns att sysselsätta dem. De vill alldeles gärna glädjas i umgänge med varandra och bege sig därför åter ut i den ljumma sensommarnatten, fast beslutna att påfinna något sådant, som tycks riktigt att göra. De påträffar åter, liksom tidigare i berättelsen, en skock köpmannasöner som flaneurerar, över ett centralt beläget torg den här gången, och återigen sysselsätter de sig med vigoriserande kampövningar. "Farväl, farväl tills vi råkas!" ropar de över axeln då de skiljs åt. Och så avlöper deras aftonen.		Nu går ännu en vecka mot sitt slut, och de hyggliga giftasmogna ynglingarna samlas åter kring den de utsett till sin magister, den strame och barske Tjåken. De befinner sig på lokal. Tjåken lösgjör sig ur skaran och utbrister: "Nu ska vi taga oss något litet att dricka." Glasmästarsonen låter sedan skyndsamt kalla efter skänkljungfrun, som har silkesschalett över hjässan och spets i halsduken: "Låt se—slå upp en tillbringare läskande dryck! Låt det dock inte vara av ett alkoholaktigt slag, för det avstå vi med bestämdhet. Och se till att inte dröja långt vidare, flicka!" Härefter tycks en del av den raskhet de unga männen gemensamt upparbetat gås förlorad, då intet som tycks redigt finns att sysselsätta dem. De vill alldeles gärna glädjas i umgänge med varandra och bege sig därför åter ut i den ljumma sensommarnatten, fast beslutna att påfinna något sådant, som tycks riktigt att göra. De påträffar åter, liksom tidigare i berättelsen, en skock köpmannasöner som flaneurerar, över ett centralt beläget torg den här gången, och återigen sysselsätter de sig med vigoriserande kampövningar. "Farväl, farväl tills vi råkas!" ropar de över axeln då de skiljs åt. Och så avlöper deras aftonen.


	[[Kategori: Musik]][[Kategori: Litteratur]]		[[Kategori: Musik]][[Kategori: Litteratur]]