Västerbotten

Västerbotten är en plats där man arbetar. På söndagar skäms och ber man, resten av veckan arbetar man. Här tågar ortordoxt marxistiska skogsarbetare, uppgödda på vegansk husmanskost, mot masurbjörkskogar för att ideellt bidraga till rikets exportnäring. I landskapets enda tätort, Umeå, regerar socialdemokratins utsände missionär, Lennart Holmgång, över bortskämda horungar med akademisk examen tillsammans och i samråd med entreprenörskråets representant, Krister Olsson. Här tillåts ingen bakåtsträvande och tillväxtfientlig folkvilja stävja bygg-entusiasmen. Kommunens budget för att godtyckligt flytta omkring olika kommunala institutioner säkras bland annat genom att man årligen låter riva upp och asfaltera om stadens samtliga gator och på så vis skapar arbetstillfällen för regionens förtryckta majoritet, kommentarfälts-idioterna. Landskapates många karja bergssluttningar har av det generösa näringslivet upplåtits till den tålamodsprövande men exotiska urbefolkningen som vallar sina renar upp- och nedför dessa backar till trolltrummans sataniska rytm.

Västerbotten är, som den uppmärksamme redan slutit sig till, en kulturell smältdegel där samiska snöskotermekaniker lever sida vid sida med laestadianska punklegender och akademiska stjärnskott som lämnat både Oxford och University of California för Umeå, som då lockats till av universitetets kvinnliga rektors oförträttliga nigande inför det annorstädes förfördelade näringslivet. I inlandet har den sociala ingenjörskonstens ivriga små bävrar byggt ett uppsamlingsläger för varghatande Volvoägare och arbetslösa tailändska ungmöer. Det för bygden karaktäristiska svårmodet upplättas av den frihetsälskande lokalpatriotism som tar sig uttryck i skändandet av lika fridlysta som tjuvfällda lodjur.