Antiutilitarism

Filosofisk åskådning som är utbredd i ljudteknikerskrået och bland fascister med Dressmann-brallor. Just när introt på den första låten övergår i ett maffigt riff och sången börjar, det vill säga det fetaste ögonblicket på hela spelningen bortsett slutet, dyker ofelbart en roddare eller ljudtekniker upp i en för ändamålet ägnad dörr på sidan av scenen. Han springer sedan hukandes gatlopp mellan bandmedlemmarna fram till någon liten mick som ingen ser eller hör och rättar till den eller vad han nu gör. Detta gör naturligtvis att den smocka av tung rock som bandet hade planerat att leverera helt uteblir och att ett ögonblick av förvirring istället uppstår. Det här är förstås inte första gången som den lite gråhårige mannen med Köttgrottorna-tshirt och Leatherman tagit udden av en spelning, och han beklagar i sitt inre att detta än en gång skett. Men om han måste välja mellan att förstöra spelningen för band och publik och att den tredje hängpukan hörs lite dåligt, ja då väljer han fyrtiotusen miljarder gånger av hundra det förra.

Denna ofta förekommande situation har gett upphov till begreppet antiutilitarism, som benämner prioriteringar där allas sämsta väger tyngre än en situation som inte är absolut felfri. Inom politiken har Sverigedemokraterna gjort ideologi av detta folkliga fenomen. De har uppmärksammat en sociologisk motsvarighet till ett felvinklat mickställ – att det sitter en rumänsk tant med en pappmugg på torget i Bandhagen – och prioriterar då att arbeta för att skapa en raspolariserad polisstat. Står det mellan att acceptera att en halvkeff ståuppare står och drar vitsar om en eller att rusa omkring med ett järnrör och sedan ansluta sig till kampen för att förvärra läget i Ungern – ja då är det naturligtvis det sistnämnda som gäller.