Klarakvarteren

De sedan 1960-talet rivna Klarakvarteren är de äldre, bemedlade Stockholmarnas Rosebud. Det vill säga den vuxnes idé om sin barndoms förgångna oskuld, upphängd på en frånvarande artefakt från det förflutna. Vad gör det Socialdemokratin till i deras ögon? Det var S som var ansvariga för Klaras rivning. Socialdemokratin blir föräldern, som tar det vackra från barnet, i utbyte mot det nyttiga. Förmyndaren, som kastar barnet i sjön för att lära det simma och därmed dränker barndomens förtröstan i vuxenvärldens rationella kyla. Socialdemokratins utpekande av det irrationella i att vilja bevara Klarakvarteren (det var osanitärt och infrastrukturellt ineffektivt) blottar det barnsliga och oansvariga hos den burgna Stockholmaren. Det blir ett påpekande av att personerna hyser barnsliga fantasier, vilket tenderar att ge upphov till skam hos vuxna.

Denna psykologiska mekanism är nyttig att ha i beaktning när Stockholmare beklagar sig över socialismen och använder Klarakvarteren som exempel på vänsterns betonghyllande blodtörst, att det inte är mer än ett bortskämt barns ofrånkomliga vrede mot den värld som tvingade det att växa upp. De kan inte hjälpa det.