Diskussion:Arbetarklassrock

Från Nissepedia
Hoppa till: navigering, sök

Det bär emot att se Manowar på en sån här lista. En smärtsam insikt är att inse hur barndomens hjältar faktiskt bara är Ultima Thule på ett språk man inte riktigt behärskar. Ergo, Manowar är SA för det tyska proletariatet där CCR är Kurt Eisner och USPD för Bayerns emporium.

En undran: är det okej att ta bort saker på listor som denna, exempelvis KSMB som är helt uppåt väggarna?

/Ekis


Jag tycker man kan gnälla lite i hopp om att något ska tas bort, om man har rimliga argument. Så shoot, Ekvald.

/Ron

Jag är inte heller något stort Manowar-fan, men DeMaio lovade att ta i med hårdhandskarna då han fick reda på att många av de som jobbade på Getaway inte fått betalt. Så det ska han ha! /HratvinnFlygur


Nej jag accepterar inte att Manowar under några omständigheter skulle flyttas från listan, men det förstod jag det inte som att Ekis ville heller? Alla arbetarklassrockband är ju inte CCR. Men jag blev nyfiken på vad Ekis har att säga om KSMB.

/Ron


Gokväll ärade skribenter!

Alltså, mitt problem är att punk i alla dess former alltid har varit ett medelklassfenomen. Ni får ursäkta sociologin men, tyvärr. Att KSMB kom från hederlig del av Stockholmseländet gör ingen egentlig skillnad. Det har bara varit en extra krydda för akademikerkidsen att KSMB har rätt credentials. Det enda egentliga undantaget är den svenska kängpunken, förvisso endast lokalt. Du går av skiftet på Avesta Jernverk, går hem å drar på Uncurbeds förrförra. Nä, fan, du spelar i Uncurbed. Eller så vaknar du i Kristinehamn av alla ställen å botar det med Avskums tidiga, eller varför inte nåt nytt. Kan till och med vara så att du är nostalgisk över när du kunde gå av ett skift för att se cimex spela på rock-borgen. Detsamma gäller självklart köttgrottorna å. Troublemakers är undantagna.

Sedan till själv rocken. Även fast det kanske inte framgick så är det min mening att Manowar inte hör hemma på listan, dom är alltför wagnerska. Däremot funkar allt i The new wave of british heavy metal. Framförallt Judas Priest. Utanför öarna så skulle jag även säga att Accept är true. De tyska Krupparbetarna lär ju ha sjukskrivit sig en masse då Restless and Wild släpptes. Detta kan man tänka sig ledde till att Accept förbjöds på Taiwan och i Sydkorea. Nu svamlar jag.

Å sedan är ju frågan vad ett gäng jäkla hippies, läs Grateful Dead, har på listan att göra.

Men min egentliga frågeställning är hur det funkar med redigering av artiklar. Får man ta lagen i egna händer eller ska det alltid föregås av diskussion? Nu börjar jag bli långrandig å i själva saken så är jag en glad amatör, vet inget om varken arbete eller rock.

/Ekis

PS

Jag glömde det viktigaste. All jäkla oi-punk som använder nå arbetarmumbojumbo som alibi för att spöa pakistanier. Detta gäller alla oi-band utan undantag (kanske blitz då i så fall). Som den gode Marx med efterföljare poängterat, det är skillnad på klass för sig och i sig. Och den reaktionära skiten som britterna bombarderat stackars oskyldiga svenska arbetarungdomar med sedan slutet av sjuttitalet är inte mer arbetarklass-whatever än valfri hobbexkatalog, grus, spik eller varför inte solen.

För att inte tala om den där Bruce Springsteen, fy fan. Han skrattar hela vägen till banken där han sätter in sitt stöldgods. Allt han vet om Amerikats arbetare har han lärt sig i "Deer hunter", å det temat kan ju man mjölka i all evighet. Åtminstone tills revolutionen kommer...

DS DS


Lite kontext: Ovanstående skrivet av en snubbe med mer än 600 högskolepoäng i bagaget, som sen sadlade om och skrev in sig på folkhögskola och nu anser Bob Dylan vara bättre än Neil Young.

Hittills har nog ingen här egentligen reflekterat över vad man får och inte får göra, man har bara gjort. Jag kan störa mig på en del poster men tycker det är bättre att dessa står kvar mot att någon slags makthierarki ska råda. Nu har jag förstås adminrättigheter så jag inser att jag är rätt sårbar i diskussionen. /Kråkan

Och jag hajade aldrig riktigt vart du stod i frågan om Troublemakers? /Kråkan


Troublemakers är goa gubbar.

/Ekis

Jag håller helt och hållet med kamrat Kråkan i frågan och vill lägga till att den här diskussionssidan har varit roligare och mer informativ än väldigt många Nissepedia-inlägg. /HratvinnFlygur

Jag vill flika in att det är viktigt att tänka på att vad som gör ett band till arbetarklassrock kan vara att dess publik är arbetarklass och inte nödvändigt behöver innebära att medlemmarna är arbetarklass. Vidare förstår jag inte riktigt motsättningen mellan reaktionärt budskap och arbetarklassrock. Är det något som kännetecknar arbetarklassrock från UK är det väl att den är helt jävla sjuk i huvudet politiskt? /Nicke

Å hör sen! /Kråkan

Arbetarklassrock syftar väl ändå på rockmusik som är populär i arbetarklassen. Alltså är Manowar betydligt mer relevant än KSMB. Inget jävla Crass-trams här inte, utan texterna ska handla om sånt en vanlig människa kan relatera till. Och musiken ska inte innehålla panflöjt eller liknande. Angående detta med editeringar, jag föraktar koncensustramset på wikipedia å det grövsta, låt nissepedia styras av en hård kärna av ideologer. /Mullvaden-back to attack


Ursäkta att svar dröjt. Tror att vi helt enkelt har lite olika premisser. Det jag vänder mig mot i fallet med oi är hela glorifierandet av eländet. Och i sin nationalistiska vurm så förnekar man i förlängningen klassamhället överhuvud. Dessutom vill jag påstå att oi de flesta fall är muzak av och för trasproletariatet. En tendens man ser allt oftare, förväxla proletariatet med "der Lumpenproletariat". Att helt plötsligt går Ivar Lo och gangsterrap på ett ut. Det enda positiva är väl oi:en är så gott som befriad från skönandar. Undantag som Ian Stuart och hans faiblesse för stor-hippien Hitler finns ju så klart. Jag står också fast vid att Manowar är alltför wagnerskt och svulstigt. Dom har väl störst attraktionskraft på folk med narcissistiska personlighetsstörningar, typ datanördar och annat pack som odlar sina övermänniskoideal på pojkrum runt om i landet.

Och visst, jag håller med om att det inte behöver finnas en motsättning mellan arbetarklassrock och reaktionära budskap. Pop och rock är ju generellt ett jäkla skit.Men, ingen vettig människa kan ju hålla på så här i längden. Metalyssna på DEVO och Laibach är ju kul i en vecka. Sånt som sänds på P4 brukar ju annars hålla hygglig kvalité. /Ekis

Tack för att du förklarar din (till största delen felaktiga) ståndpunkt Ekis. Jag vill att du tittar närmare på följande texter, speciellt skriv- och stavfel:

I fit central heating, I have done it now for years
I have got all the know how I have got all the gear
I used to earn my money working on a building site
Now Im pulling up the floorboards, soldering up the pipes

(Cock Sparrer "I fit Central Heating")

My boss sucks and yours does too
But we're not rich so what can we do
We all have to do what they say
Or we won't receive our pay
Living for the weekend ain't the best
But it's all I got so fuck the rest
One day soon I'll pull a robbery
Then I'll be rich, you will see

(Oxblood "Working class Hell")

Du ser! Inte ett öga är torrt.
Här kan du lyssna och sjunga med.[1] /jpn


Ekis, du menar alltså att Manowar är för svulstigt, samtidigt som du utan omsvep accepterar Iron Maiden? Snälla vän, ta en paus från bokbinderiet och sätt dig med Powerslave, lyssna igenom skivans titelspår, samt rime of the ancient mariner och återkom sedan med en reviderad åsikt. Genren NWOBHM karakteriseras ju rent generellt av det dialektiska förhållandet mellan rått punkigt up-tempo och fjompig symfonisk storvulenhet. Vissa akter lutar åt det råare (se Tank, Blitzkrieg, Maiden pre Dickinson mfl), samtidigt som andra bejakar den lite mer bombastiska sidan (se Angel Witch, Maiden post Di'Anno osv). "Svulst" och "Arbetarklassrock", vill jag mena, utgör inte nödvändigtvis ett binärt motsatspar, det handlar om ett växelspel. För att parafrasera en populär protestparoll: Manowar blir!

Glada fredagshälsningar!

/Ron

Kort svar: ja! Bombastiskt och svulstigt behöver inte vara något problem. Det är inte min poäng, som jag nog i och för sig glömt bort. Men, Vadå Aces High? vad finns att säga om den? Det går inte att säga något illa som på något vis kan spilla över på den lilla skara unga britter som räddade en hel nation. Manowar speglar bara någon sorts borglig impotens, a'la "Married with children" eller vad fan skiten heter. Det går inte att försvara Manowar i något sammanhang, och verkligen inte i detta. Alltså, vissa grejer är ju coola och ball, typ Errol Flynnvurmen och synthföraktet. Men i det stora så kokar det ner till amerikansk fascistisk kitsch. Och jag står fast vid att det bara är datanördar som kan se nåt i Manowar. Det är som om Robert E Howard skulle startat ett band istället för att skriva skräplitteratur.

Jons polare Nicke, det var en fin text. Just vad det gäller Cock Sparrer får jag väl kanske backa lite, men lirar inte dom mer gubbrock än punk/oi? /Ekis


Ekis; Finns det en gräns mellan Oi! och gubbrock är nog gränsen så hårfin att jag inte har möjlighet att urskilja den. Jag skulle säga att de spelar gubbrock/Oi! precis som Tomas Ledin spelar pop/rock. Vidare vill jag betona att jag kanske inte håller med om din åsikt, men att jag gladeligen går i döden för att försvara din rätt att uttrycka den. Slutligen vill jag inskjuta att "Rime of the Ancient Mariner" anspelar på den engelske romantikern Samuel Taylor Coleridges diktepos med samma titel, vilket kan ha en viss betydelse i detta sammanhang. /Nicke


JpN, ja låten innehåller två verser från nämnda epos. Dickinson är ju ingen obildad tölp direkt. /Ron

Efter att i två och ett halvt år eller så dagligen brottats med de dilemman som uppkommit i denna nyanserade och intressanta diskussion är jag redo att ge mina två cent: Jag tycker att det är OK att redigera om man tycker sig ha god anledning till det. Nissepedia är uttryckligen en kunskapsbank för den vetgirige och inte en plattform för narcisistiskt navelskåderi. Informationen är det viktiga.

Vidare vill jag framlägga en teori om att sådan musik som skapas av eller för arbetarklassen men som förlänar musikern eller publiken en plats inom en subkultur som inte är typ raggare eller just ful-Oi! med viss rätt kan diskvalifiseras från listan om man tar en ortodox ställning till arbetarklassrock. I mitt uppslag har jag försökt vara öppen för även sådan musik, och tycker att det kan finnas en poäng i att se arbetarklassrock som något som skär genom genre-gränser, men den mest självklara arbetarklassrocken är naturligtvis sådan som inget varktigare än en fanclub kan byggas upp kring. /Nicke, full i United States of America

Medhåll om redigeringsfrågan.

Angående Manowar är min position oförändrad. Jag vet inte varför, och jag orkar inte försöka förstå hur jag resonerat tidigare. Men det är också lättare än att byta uppfattning. För övrigt Ekis, var och är inte RAF ett gäng mamas boys? /Crazy jazz cat Rodney


Jag tolkar Ekis tystnad som att han håller med dig katten. /Alley cat Ash


Det misstaget ska man inte göra! Snarast så är jag stum av förtvivlan. Jag får väl göra en välvillig tolkning där Rolle menar de tyska fritidsgårdslösa hippiesarna. Eller hur? För övrigt så är min åsikt om Manowar lika grundmurad som Bruce Springsteens buttplug. /Ekis


Nej, jag menar givetvis de arkadspelande brillona i hennes imperialistiska majestäts Royal Air Force. Jag kan gå ner på megazone nu och hitta modigare soldater. //ron