Stockholms skärgård

En serie öar och så kallade "kobbar" utanför Stockholms kustremsa utgör det mytologiska område som kallas Stockholms skärgård. Hos svensken finns det få andra områden som lika starkt kan få igång ett nationalromantiskt känslosvall. Havet blått, vars vita toppar smeker gråstenskobbarna, de röda stugorna med vita knutar, toviga fiskenät upphängda på tork, bofasta rustika öbor som möter semestrande stockholmska metropoliter och de förväxlingar som då uppstår... Ja det är ett symboltyngt område.

Och det är därför så många söker sig dit än idag. När allt svajar runtomkring, söker man sig till det mest beständiga man känner till. Således befolkas skärgården till största del av människor med djup identitetskris. En kvinnlig förläggare som brutit upp från sitt äktenskap efter 20 år hulkar över ett vinglas och ådrar sig sittandes på marken en elakartad urinvägsinfektion i den svenskaste miljö hon kan tänka sig. En man som glömde hämta sitt barn från ju-jutsuträning köper i panik en stickad tröja, en pipa och en likgömmarmössa och beger sig i rasande fart ut mot övärlden för att "reda ut saker med sig själv". Med pannan i djupa veck vankar han sedan av och an på sin lilla ö, och försöker dränka doften av ruttnande tång och annan frutti di mare genom att frenetiskt blossa på sin pipa, vilket oundvikligen kommer leda till en lång och smärtsam död orsakad av lungcancer.

Knubbsälarna, som alltid levt i havet därikring, skakar samtidigt på sina huvuden åt människans neuroser och fortsätter leva i sin epikureiska drömvärld under havsytan.