Black Sabbaths fulaste omslag

Vilket av alla omslag som pryder den brittiska hårdrockscombon Black Sabbaths album som faktiskt är fulast är en fråga som förbryllat många fans genom åren. Många av dom är väldigt estetiskt tilltalande medan andra betydligt mindre. Här följer en genomgång av samtliga omslag för att beskriva och kritiskt utvärdera dess tecken, dess konnotation och dekonnotation. Eller hur fan det ser ut och vad vi förväntas känna av att se på det.

Black Sabbath

En naturbild från England med ett dåligt isolerat stenhus och några lövträd. I bildens mitt en mystisk kvinna i mörk skepnad som ser ut att hålla en slängkappa runt sig. Logotypen i övre vänstra hörnet är nån typ av gammaldags snirklig blocktrycks-typ som gör att den ser både gammeldags och psykedelisk ut, lite som bandet självt. För att sammanfatta omslagets estetetik med ett ord så är det mystiskt. Vem fan är kvinnan och vad vill hon? Vill hon skada mig? Är hon rentav ond och ska helst undanbedas att spela några spel med mig? Det kan vara så, men det går inte att veta och det är det som är det mystiska. Ett mycket estetiskt tilltalande omslag.

Paranoid

En svart botten, en trädstam och vad fan händer nu? en man i motorcykelhjälm, nån typ av axelband, sköld och kroksabel är trippelexponerad för att denne ska ut att göra ett utfall mot betraktaren. Färgsättningen av krigaren är väldigt klar i färgerna röd, blå och gul. Logotypen och skivans titel är nu placerad i övre högra hörnet och skrivs i ett väldigt psykedeliskt typsnitt i fet stil. Bandets namn i klar mörk röd och skivans titel i en ljusare röd. Det här är ett farligt omslag, kanske lika farligt som den psykiska vanföreställningen som titeln anspelar på, som illustreras av den anfallande krigaren, även om hans uppsyn inte utstrålar samma air av fara som hans handlingar. Kan det vara ett hjärnspöke och ingen faktisk fara? Vem vet. Vad man däremot kan säga sig veta är att det inte är ett jättetufft omslag, men samtidigt så försöker de så gott det går. Kan, om än motvilligt, vara en kandidat till platsen som Sabbaths fulaste omslag.

Masters of Reality

Svart bakgrund, Black Sabbath i lila text i ett vågigt utförande som att det vore skrivet på en flagga i vinden. Under logotypen skivans titel i svart på svart i samma fladdriga utförande. Ordentliga bokstäver som i princip täcker hela omslagets yta. Nu snackar vi stilrent. Så jävla hårt att köra svart på svart, och här etableras också den extremt coola kombinationen av lila på svart som blivit något av Sabbaths signum. Mycket estetiskt tilltalande och extremt smakfullt minimalistiskt. Kan vara Sabbaths snyggaste omslag, även om det inte hör hit.

Vol. 4

Återigen svart bakgrund. I omslagets mitt en kraftigt stencilerad bild i gult av vad som skulle kunna vara Ozzy i en kaftan med armarna utsträckta framåt över huvudet i segergest med bägge händerna. Logotyp och skivtitel i vitt, i ett mycket fett och stilistiskt typsnitt skrivet i en typ av båge runt den gula figuren. Den är inte tänkt att läsas på traditionellt västerländskt vis i vänster till höger utgåendes från övre vänster hörn, utan skivan måste vridas tre varv för att läsa allt ordentligt, lite krångligt men fungerar. Lika stilrent som Masters of Reality och nästan lika minimalistiskt. Ozzy-figuren ser ganska jävla mystisk ut, och hade han gjort hornen istället för peacetecknet hade det varit otäckt. Men nu gör han inte det vilket softar av intrycket. Ej kandidat.