Hälsingland

Hälsingland är en ytterst perifer del av Svea Rike. Situerst i södra Norrland, norr om Gävle men söder om Sundsvall, är det tillräckligt långt norrut för att kunna ses som en del av det egentliga Norrland, men lite för långt söderut för att inte ha den där exotiska Norrlandsstämpeln med flanellskjorta och skoter och självmord medelst jaktgevär i garaget som sörlänningar ger till Norr- och Västerbottningar. Hälsingland är glesbygd på riktigt. Den största staden är Hudiksvall ute vid kusten, följt av avvecklingsorten Söderhamn som trots sitt kustläge inte kunnat locka till sig varken högre lärosäten eller betydande industrier sen timmerflottningen på Indalsälven upphörde. Resten av landskapet består av tät barrskog och åkerplättar som svedjebränts fram fordomtida, där orter som Bollnäs, Alfta, Arbrå och Edsbyn ligger insprängda. De världsarvsklassade Hälsingegårdarna, kända för sin imponerande storlek och den högst lokala sedvänjan att bygga ihop ladugård med bostadshus, ligger likt Romerska ruiner i dessa trakter och vittnar om en tid då arbetsförmedlingen inte var fullsatt dagtid utan Hälsingland blomstrade! Man odlade lin av högsta kvalité, man höll kor som med sin sprängfyllda juver levererade den råmjölk som arbetsamma pigor kärnade till smör i sån mängd att den klassades som en exportvara fullt jämförbar med skog och malm. Kulturen hade såklart också sin plats då, som alla vet, Svensk folkmusiks överlägset kändaste stycke Horgalåten härstammar från byn Horga i Hälsingland, där man enligt sägnen dansade till döds efter att en spelman med bockfot gned fram den kända melodin en sällsam kväll.

Mycket har hänt sen dess. Bondgårdarna bar sig inte längre, skogsbruket mekaniserades och de verkstäder som fanns i exempelvis Arbrå avvecklades och flyttades till arbetskraftstätare orter söderut. Edsbyverken, enproducent av bland annat de teakstolar