So ends our night
So ends our night är en låt av bandet Last Rights som berättar en modern saga från Bostons gator och torg. De handlar om hur ett gäng med en man kallad "Choke" i spetsen är lediga men väldigt uttråkade, så de går och kollar på ett band. Bandet är väldigt bra men killarna är egentligen sugna på att slåss. De slåss lite, men måste gå hem ganska fort. Sen är det dags för nästa helg och killarna har inget att göra, de hänger ut och dricker Coca-Cola, för de gillar inte sprit - Nej tack! Sen går killarna till Kenmoretorget och hamnar i slagsmål, som de såklart vinner. Och så slutar killarnas kväll.
Marcher à travers av "So ends our night", av Carl Johan Love Almquist
En skön torsdagskväll i juli månad anländer ungt mansfolk medelst ångslupen Yngve Frej bryggan i storstadens hamn. De strömmar bland borgarklassens hoppfulla och levnadsglada generation mot ett etablissemant där musik framförs för avnjutning av redigt folk. De unga männen, ledda av junker "Tjåken", vill skickligt instruera andra närvarande karlar och mamselleer huru musik på bästa vis avnjutas. De till vardags förvärvsarbetande unga männen utför raska språng och uppvisar den mest iögonfallande vighet genom att hastigt förflytta sig om varandra i lokalen. Man lämnar om sänder orkesterlokalen för att bege sig mot andra, dock likaledes fysiskt prövande, göromål. Tjåken utropa nu, under de uppvrida mustascherna, uppmaningar: "Anfäkta, mannar!" ropar han. "Se så, kvicka på nu!" Aftonen lackar mot sent och pugilism utförs mot andra ogifta herrar, som de finner strövandes längs stadens promenadstråk, fördjupade i samtal om något utav de ämnen och frågor som gripa det unga människohjärtat. Så avlöper och slutar de unga männens afton.
Nu går ännu en vecka mot sitt slut, och de hyggliga giftasmogna ynglingarna samlas åter kring den de utsett till sin magister, den strame och barske Tjåken. De befinner sig på lokal, och ropa åt fruntimret i baren - med silkesschalett över hjässan, såsom "jungfrur" bruka, och med spets i halsduken: Låt se—slå upp en tillbringare läskande dryck! Låt det dock inte vara av ett alkoholaktigt slag, för det avstå vi! Och se till att inte dröja långt vidare, flicka! Härefter tycks en del av den raskhet de unga männen gemensamt arbetat upp gås förlorad, då intet som tycks redigt finns att sysselsätta dem. De bege sig därför åter ut i den ljumma sensommarnatten, fast beslutna att påfinna att finna något sådant, som tycks riktigt att göra. De påträffar åter, liksom tidigare i berättelsen, en skock köpmannasöner som flaneurerar, över ett centralt beläget torg den här gången, och återigen sysselsätter de sig med vigoriserande kampövningar. "Farväl, farväl tills vi råkas!" ropar de över axeln då de skiljs åt. Och så avlöper deras aftonen.