Compiègneskogen

Från Nissepedia
Hoppa till: navigering, sök

Många, framförallt Lemmy Kilmister-fans, känner till Compiègneskogen från sin idoga läsning av litteratur om det första världskriget. Det var nämligen här som vapenstillestånd utropades när Tyskland kapitulerade i slutet av detta krig, som många insatta kort och gott kallar Det Stora Kriget. För att visa god sed kapitulerade sedan fransmännen på samma plats till Nazityskland efter ett halvhjärtat försök att försvara sig själva.

Vad färre vet är att det även är på denna symboltunga plats som franska musiker samlades den 3e april 1972 och uppmärksammade att resten av världen hade slutat sitta på trebenta pallar och lira dragspel eller komma in på små, små vincaféer med en fiol och spela en truddelutt för innehavaren och två prostituerade mot ett glas Merlot. Istället hade man i till exempel Storbritannien börjat spela rock och pop och gud vet vad. I Frankrike såg man sig alltså nödd att inse att man låg lite efter. Så denna strålande vårdag i den susande Compiègneskogen beslutade man sig för att man fick spela vad man vill, men att man för nationens bästa skulle satsa helhjärtat på den där lite sega och meningslösa fusion-popen med inslag av raggae, calypso, hip-hop och jazz som de än i denna dag sysslar med.

Man kunde gärna ha en tjej på sång, gärna med dreadlocks och kanske solglasögon, tyckte någon. Hon kunde blunda och dansa genom att liksom åla sig i luften lite nonchalant under de partier då någon av gitarristerna körde ett stick då han liksom mutade strängarna och spelade på ett vis som påminde om hur det låter när hip-hopDJs skratchar. Man fick gärna ha fler än fem bandmedlemmar, föreslog en man vid namn Gaspard som klivit upp på en stubbe och frenetiskt viftat med sin uppsträckta arm, eftersom det skulle innebära att man kunde ha med permanenta medlemmar som spelade blås eller synth. Kunde tjejen ha en sån där turban som vissa alternativa tjejer brukar ha? undrade en rödbrusig man, och tryckte lite nervöst på klaffarna i oboen han höll tryckt mot sitt håriga bröst. Ja, det kunde hon med fördel ha, och ett träsmycke, tyckte stormötet.

Och på den vägen är det.