Refused

Från Nissepedia
Hoppa till: navigering, sök

Refused

Refused är ett band från Umeå. I början av 90-talet, då de började spela, lät deras musik som det senaste i HC-väg från USA. Hårt, långsamt och med texter som handlade om veganism, drogfrihet och radikal vänsterpolitik. De blev väldigt poppis i sin hemstad Umeå och resten av Sverige. Och i Tyskland, så klart. När de spelade i USA gick det ok, men i en intervju från den tiden klagade sångaren i Madball på att han tyckte killarna i Refused var nördar. Och det var de nog också. Men det är å andra sidan de flesta i jämförelse med Freddie Madball.

Nya skivan

Efter ett tag blev Refused less på att spela samma gamla tuggtugg-riff och bestämde sig för att inkorporera frijazz, dansmusik (elektronisk) och klassisk musik i sin hardcore. Det gick självklart helt åt helvete, och det var inte så många som gillade skivan som lät så. När den kom ut.

Splittring och eftermäle

Efter det splittrades bandet och alla började göra sin egen grej. Sångaren blev sexikon, men har sen dess bara spelat i undermåliga band som mest får uppmärksamhet för att han en gång spelade i Refused. De andra i bandet gjorde först en asbra experimentell skiva under namnet TEXT, men splittrades snart efter släppet för att det var alldeles för weird. Sen började trummisen röka asmycket weed och spela i ett soloprojekt som till en början också var asbra. Seriöst, kolla in första och andra plattan (kanske till och med tredje). Mysigt, vemodigt, knepigt och poppigt och rockigt all in one. Men trummisen är alldeles för dålig på att exponera sig själv i media på ett attraktivt sätt, så han är och förblir någon sorts märklig haschprofet (som man inte vet om han är väldigt smart eller helt bakom flötet) med gjutna pop-sensibilities. De andra två i bandet tog lite time out. Den ena utbildade sig till operadirigent, den andra satte sig enligt ryktet i en källare och började studsa en boll mot en vägg. Sen satt han så i ca 20 år.

De hårda åren

När Refused la ner skickade de ut en kommuniké där de sa att de absolut aldrig mer skulle spela igen. Föga anade de då att deras sista skiva efter ett tag skulle bli en enorm succé. Metalfans världen över älskade de progressiva elementen i musiken och band som Korn och Limp Bizkit har båda uppgett Refused som stora influenser. Sedan dess har erbjudandena om återförening haglat över bandet. Summorna som bandet utlovats har bara ökat och ökat. Till en början kändes det nog pinsamt för bandet. Vem fan vill influera Fred Durst, liksom? Och man ville ju inte böja sig och sälja ut heller. Några hade musikprojekt på gång och tänkte nog:
- Det här ska nog lyfta snart, visst kan jag livnära mig på min musik utan att luta mig på gamla meriter än! Jag kan fortfarande göra något innovativt och spännande igen, och jag är ju för fan en människa med integritet.

Men så blev det aldrig, och det var de inte. Operaproducenten hade antagligen enorma CSN-skulder att betala av och han som satt i källaren lurades till sist upp därifrån genom att en metrev med en tusenlapp på sänktes ner i hans håla.

Duduuuh - We're back!

Så kom återföreningen. Men hur skulle man motivera den? De hade ju sagt att de aldrig skulle. Att erkänna att det var för att de skulle bli miljonärer skulle antagligen inte falla i god jord hos bandets fanbas. De gnuggade sitt hår och funderade utav bara attan! Sen kom snilleblixten - det var ju för fansen! De hade ju aldrig fått höra sista skivan live, eftersom de inte var födda när den gavs ut. Klart ungarna ska gå på konsert! Detta klassiska kryphål, som använts om och om igen av trötta rockers på dekis, fungerade otroligt nog ganska bra. Pressen satt med hakan i golvet och dräglade. "Äntligen kan jag bli femton igen!" skrek de unisont. "Radikala budskap, och jag får dricka bärs på debaser när jag kikar på't!". Succén var ett faktum och Refused, plus en inhyrd basist som inte får vara med på affischer eller så mycket pengar och misstänks vara en robot, började flyga världen runt. Först skulle det bara var några spelningar. Men sen ville fler och fler betala grova mängder stålars för att Refused skulle lira på deras festival. Så det blev några fler datum. Vem skulle banga på att åka till typ Australien, spela inför tusentals människor och efter giget få en tjock jävla sedelbunt klämd i näven på en, liksom? Och antagligen få klappa en koala eller två också. Nä, just det.

Slutet?

Vad ska ske efter detta? Sångaren håller enligt rykten på med att skriva sin självbiografi som kanske kommer att heta "Jag var bara en vanlig arbetarkille från Vännäs som ville spela lite rock, typ. Det är ju great." Men inget uppges vara spikat än. Sannolikt kommer han använda alla Refusedpengar till att köpa obskyra skivor och sen börja hetsa om en återförening igen om femton år. Då finns det ju nya barn som aldrig heller upplevt sista skivan live. Trummisen käkar mest fasan, sätter upp dansföreställningar, dricker vin och läser krångliga franska böcker. Och det får man göra. Om han gör egen musik igen skulle väl det vara kul, men det är ok om han inte gör det också. Operadirigenten kommer kanske sätta upp sista skivan som episk opera, typ som Metallica gjorde. Fast med opera. Robotbasisten kommer antagligen plockas isär och hans delar kommer förhoppningsvis sitta i en Volvo 740 tills det är dags att dra ut och robotlira igen.

Och han med bollen då? Efter att ha suttit i sin källare ett tag, kom han upp igen i samband med att Refused fick ett pris av den borgerliga regeringen. Sångaren och trummisen åkte för att ta emot priset. I samband med det sa de något om att borgarna suger och att socialdemokraterna äger (radikalt!), vilket gjorde källargitarristen skitsur; då han tyckte det sög att ställa upp på ett mörkblått reklamjippo, även om det innebar att man fick säga en dryg grej eller två. I slutändan fick gitarristen rätt, eftersom det enda man minns från prisutdelningen är att Refused fick ett diplom och lite blomster av handelsminister Ewa Björling, inte att de sa något negativt om regeringen i samband med det.

Punk is resistance!