So ends our night
So ends our night är en låt av HC-bandet Last Rights som berättar en modern saga från Bostons gator och torg. De handlar om hur ett gäng med en man kallad "Choke" i spetsen är lediga men väldigt uttråkade, så de går och kollar på ett band. Bandet är väldigt bra men killarna är egentligen sugna på att slåss. De slåss lite, men måste gå hem ganska fort. Sen är det dags för nästa helg och killarna har inget att göra, de hänger ut och dricker Coca-Cola, för de gillar inte sprit - Nej tack! Sen går killarna till Kenmoretorget och hamnar i slagsmål, som de såklart vinner. Och så slutar killarnas kväll.
Marcher à travers av "So ends our night", av Carl Johan Love Almquist
En skön torsdagskväll i juli månad anländer artigt mansfolk medelst ångslupen Yngve Frey bryggan i storstadens hamn. De känner sig otvugna, glada och förekommande. Männen strömmar bland borgarklassens hoppfulla och levnadsglada mot ett etablissemant där musik framförs för avnjutning av redigt folk. De unga männen, ledda av glasmästare Tjörnbloms näst äldste son, "Tjöken", vill skickligt instruera andra närvarande karlar och mamseller huru musik på bästa vis avnjutas. De till vardags förvärvsarbetande unga männen utför raska språng och uppvisar den mest iögonfallande vighet genom att hastigt förflytta sig om varandra i salen. Man lämnar om sänder orkesterlokalen för att bege sig mot andra, dock likaledes fysiskt prövande, göromål. Tjöken utropa nu, under de uppvrida mustascherna, uppmaningar: "Anfäkta, mannar!" ropar han. "Se så, kvicka på nu!" Aftonen lackar mot sent och pugilism utförs mot andra ogifta herrar, som de finner strövandes längs stadens promenadstråk, fördjupade i samtal om några utav de ämnen och frågor som krama på det unga människohjärtat. Så avlöper de unga männens afton.
Nu går ännu en vecka mot sitt slut, och de hyggliga giftasmogna ynglingarna samlas åter kring den de utsett till sin magister, den strame och barske Tjöken. De befinner sig på lokal. Tjöken utbrister: "Nu ska vi taga oss något litet att dricka." Glasmästarsonen låter sedan skyndsamt kalla efter skänkljungfrun, som har silkesschalett över hjässan och spets i halsduken: "Låt se—slå upp en tillbringare läskande dryck! Låt det dock inte vara av ett alkoholaktigt slag, för det avstå vi med bestämdhet. Och se till att inte dröja långt vidare, flicka!" De förtära den rekviverade varan, men härefter tycks dessvärre en del av den håg och den raskhet de unga männen gemensamt upparbetat gås förlorad, då intet som är redigt finns att sysselsätta dem. Det lackar mot vesper, och de vill alldeles gärna glädjas i umgänge med varandra och bege sig därför åter ut i den ljumma sommaraftonen. Fast beslutna att påfinna något sådant, som tycks riktigt att göra, promenera de omkring och kommer på torget. De påträffar åter, liksom tidigare i berättelsen, en skock kringströvande köpmannasöner, som tycks dem osnygga och oskickliga. Återigen sysselsätta de sig med vigoriserande övningar, som är av sådant slag, att les flaneurers näsor slås i blod. "Farväl, farväl tills vi råkas!" ropar de över axeln då de skiljs åt. Och så avlöper deras afton.